• Blogg

Om samtal till stöd för kroppsbehandling

Ju äldre vi blir desto mer behov har vi att blicka tillbaka på vårt liv och är nyfikna på varför livet blev som det blev.

Ett tydligt sätt att åskådliggöra de större, viktigare händelserna i vårt liv (t.ex. nära anhörigas födelse, död, giftermål, separationer) är att rita en livslinje på vårt liv, ända från födelse till idag.

Genom att studera denna livslinje, t.ex. vilka konsekvenser olika beslut man fattat fått, vilka känslotillstånd man förknippar med olika beslut, kan vi börja se mönster i våra liv.

Vi kan se mönster t.ex. i vår utbildning, vårt arbetsliv, våra relationer, intressen osv. Det är mönster vi själva har skapat och vars konsekvenser vi måste ta fullt ansvar för. Vi kan se hur mönstren utfaller kronologiskt i vårt liv och jämföra dessa mot olika utvecklingsfaser.

Utvecklingsfaserna kan inledas t.ex. i faser av barndom/ungdom/ vuxenliv/mognad/ålderdom, 7 eller 18 års cykliskt förlopp eller barndomsåren 1-9.

Det blir nu lättare att närma sig och börja bearbeta ett speciellt problem som vi upplever just nu i vårt liv. Har vi haft liknande problem tidigare? Vilket beslut fattade vi då? Vilken konsekvens fick detta beslut? Har vi kopierat beslutet från någon tidigare händelse i vårt liv? Har vi kopierat våra föräldrars liv och beslut? Hur mådde vi, fysiskt och psykiskt, vid tillfället?

Genom att bemöta de fysiska och psykiska känslorna vi förknippar med problemet kan vi nu börja processa problemet på olika nivåer och till slut förhoppningsvis bli fri från olika känslotrauman.

Den finske författaren Antti Pietiäinen har en teori som går ut på att vi, som dagens intellektuella människa, har tagit avstånd från våra känslor och låter hjärnan styra våra beslut och således förringar värdet av våra känslor.

Därför behöver vi utsätta oss, genom att uppleva känslostormar eller känsloexplosioner, för våra fyra grundkänslor: rädsla, hat, skuld och skam. 

Om vi inte vill känna vid dessa känslor omvandlas de till antikänslor: rädsla till sårbarhet eller övermodighet, hat till snällhet eller bitterhet, skuld till att ta rollen som ett offer eller åklagare och skam till att bete sig som en ängel eller vara helt skamlös. Men om vi vågar fördjupa oss i våra känslor och bearbetar dem kan vi genom ödmjukhet nå självkännedom och uppnå förlåtelse, kärlek/glädje samt sanning/fred/lycka/ frihet. Men om vi inte är ärliga mot oss själva har även dessa positiva känslor sina antikänslor: förlåtelsens antikänsla är att fly eller fastna, kärlekens egoism eller altruism och sanningens antikänsla är livslögn eller megasanning.

Vi behöver också förstå samvetets betydelse som känslolivets centrum. Att agera enligt samvetet möjliggör äkta känslor, att agera mot samvetet förhärdar äkta känslor varvid de förvandlas till antikänslor. Intellektet vill gärna fortsätta att hemliggöra saker och bevara våra kulisser. Detta tar enorm kraft för oss och förflyttar den förbjudna skamkänslan som känsloarv till våra barn och kommande generationer. Samvetet uppmuntrar oss att avslöja våra hemligheter och bemöta känslan som förknippas med händelsen. På så sätt kan människan till slut få inre fred, man möjliggör äkta känslor och avbryter den negativa kedjan av känsloarvet. Ju djupare känsloprocessen är, desto mer självkännedom uppnår vi och har förmåga att hjälpa andra. Ju bättre självkännedom vi har, desto lättare är det att leva med sig själv.

Med hjälp av de kroppsbehandlingar jag utövar (främst polaritetsterapi) arbetar jag med denna typ av samtalsterapi för att komma åt de underliggande problem som alltid finns, när vi upplever olika svårigheter i våra liv.

Etiketter: livslinje

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln